Skapanior hör till gruppen bladlevermossor, släktet är artrikt med 30 arter i Sverige. De tre arterna i åtgärdsprogrammet för sällsynta skapanior på tidvis översvämmad ved, kan vara svåra att både hitta och känna igen i fält.
I fält kan timmerskapania (Scapania apiculata) ofta kännas igen med säkerhet, men mikroskapania (Scapania carinthiaca) och svämskapania (Scapania glaucocephala) måste alltid samlas in och mikroskoperas för en säker artbestämning. Att det rör sig om någon av de tre arterna kan man dock ofta avgöra i fält.
Mikroskapania är en mycket liten art, som bildar upprätta, oftast 1–2 mm höga skott, men som riktigt välvuxen kan den bli 8 mm hög. Groddkornsbärande skott är mycket vanliga. Groddkornen är encelliga, släta och bruna eller sällan rödbruna. Eftersom mikroskapania oftast är mycket liten är det ofta svårt att känna igen den i fält utan att samla in material. Den är mycket lik svämskapania som har samma färg på groddkornen, men den senare skiljs lätt i mikroskop på att groddkornen är tvåcelliga.
Mikroskapania kan även förväxlas med små exemplar av timmerskapania, men den senare har mer rödaktiga groddkornssamlingar.
Livsmiljö
Alla tre arterna växer på död ved, särskilt barrved, som ligger i svämzonen vid vattendrag eller vattensamlingar med naturligt fluktuerande vattennivå. Svämzonen är den del av stranden som regelbundet är översvämmad, men som även är helt torrlagd under viss del av året. Alla tre arterna har de flesta av sina förekomster nära den övre delen av svämzonen och är alltså inte våta eller översvämmade särskilt stor del av året, eller kanske inte ens varje år.
Förutom vattendrag är så små vattenfyllda sänkor, kallade glupar, med naturligt stor vattenståndsfluktuation och god tillgång på död ved, en särskilt värdefull skogsmiljö för alla tre arterna. En glup är en grop, fördjupning eller svacka i marken som periodvis, särskilt vid snösmältning är mer eller mindre vattenfylld och kan vara det under åtminstone flera veckor. Glupen saknar synligt utlopp och avvattnas därför genom avdunstning eller genom ett långsamt utsipprande av vatten genom marken. Under större delen av året räcker däremot inte regnvattnet till för att samla vatten i glupen, vilket gör att den mestadels är mer eller mindre torrlagd.
Favoritsubstratet för mikroskapania verkar vara relativt hård ved med ett något uppluckrat och mjukt ytskikt. Särskilt gamla tallågor eller timmerrester och stockar i konstruktioner från flottningstiden har visat sig vara viktiga. Även asplågor är viktiga substrat och i Sverige har den dessutom hittats på gran.
Mikroskapania verkar inte särskilt krävande när det gäller beskuggning. Om bara luftfuktigheten periodvis är tillräckligt hög verkar arten klara av att växa relativt exponerat. Ofta växer den på de delar av veden där andra mossor inte har hunnit etablera sig, eller klarat av att hålla sig kvar p.g.a. översvämning eller uttorkning. Ibland har den sällskap av timmerskapania eller svämskapania, eller vanligare arter som liten slevmossa (Jungermannia pumila) och mörk knutmossa (Odontoschisma elongatum).
Arternas krav på vattenkvalitet och vattenkemi är dåligt kända, men ingen av arterna har hittats i kraftigt övergödda vattendrag. Svämskapania är mer kalkgynnad och kanske till och med kalkkrävande, medan timmerskapania och mikroskapania inte verkar vara kalkgynnade.
Föröknings- och spridningssätt
Kapslar är mycket sällsynta hos alla tre arterna, men lokaler där kapslar faktiskt förekommer är sannolikt mycket värdefulla för arternas långväga spridning och långsiktiga överlevnad i Sverige. Sporbildningen är sannolikt mycket väderberoende och lämpliga förhållanden uppträder antagligen inte varje år. Däremot förekommer groddkorn rikligt hos alla tre arterna. Både sporer och groddkorn är mycket små (ca 10–20 μm, respektive ca 10 μm) vilket gör att de sannolikt kan föras iväg med hjälp av vinden. Vindspridning är däremot ett mycket osäkert spridningssätt eftersom spridningsriktningen är mer slumpartad och sannolikheten att landa på ved vid vatten är mycket liten. Däremot kan det vara det bästa sättet för arterna att sprida sig till nya vattensystem.
Eftersom alla arterna förekommer på ved som periodvis ligger under vatten är det troligt att vattenspridning dominerar.
Vattenspridning är ett säkrare spridningssätt än vindspridning eftersom spridningen sker längs med vattendraget. Däremot är det ett osannolikt spridningssätt mellan vattensystem. Djur som rör sig mycket i och utmed vattendrag och stränder, såsom utter, mink, olika vesslor och bäver, skulle kunna vara väl lämpade för att sprida denna typ av strandlevande mossor. Inom en låga kan även mindre djur som smågnagare, snäckor och sniglar bidra till spridningen av arterna.
Orsaker till tillbakagång
Enligt artfaktabladen för arterna är skogsavverkning, förändrad hydrologi och minskad mängd död ved (särskilt i och intill bäckar och åar) de allvarligaste hoten. Det är mycket sannolikt att alla tre arterna försvunnit från flera lokaler, främst p.g.a. skogsavverkning som orsakat minskad tillgång på död ved. Även reglering av vattendrag, särskilt den storskaliga utbyggnaden av vattenkraften, har sannolikt förstört hela vattensystem.
Flottningsepoken hade sannolikt en kraftigt negativ påverkan på arternas populationer eftersom mängden ved minskade i landskapet, särskilt utmed vattendragen. Nu åtskilliga decennier efteråt är det timmer som flottningen lämnade efter sig, och framförallt de timmerkonstruktioner som byggdes för att underlätta flottningen, viktiga substrat för de tre arterna. Några exempel är raserade byggnader, timmerrännor, stötstockar och stockar för att hålla ihop stenkistor. Denna ved har legat i svämzonen intill vattendrag under flera decennier och med åren blivit lämplig för dessa arter.
Aktuell hotsituation
Många av arternas populationer är mycket små med förekomst på enstaka stockar per lokal. Det innebär att slumpfaktorer relativt lätt kan göra att arten försvinner från flera lokaler. Vedresterna från flottningsepoken blir bara äldre, och det sker inte någon betydande nybildning av liknande substrat. Så länge arterna förekommer på så få stockar på varje lokal som de gör idag är den fortsatta överlevnaden på lokalerna inte säkrad, särskilt eftersom antalet lokaler som är skyddade som naturreservat eller ingår i Natura 2000 är förhållandevis litet. Avverkning av oskyddade lokaler är ett allvarligt hot. Tack vare att arterna sannolikt sprider sig längs vattendragen kan de till viss del klara sig inom vattendragen, men varje ny avverkning innebär en minskning av totalpopulationen. All form av reglering av vattendrag är potentiella hot mot arterna, eftersom minskad störning genom översvämning innebär en minskning av totalpopulationen. Situationen för arterna har sannolikt inte förbättrats, men däremot har kunskapsläget förbättrats för alla tre arterna i och med de senaste årens inventeringsinsatser. Även biotopvårdande åtgärder i vattendrag kan vara ett allvarligt hot mot substrat för de vattenlevande skapaniorna och andra vedlevande arter. Tyvärr sker ofta sådana åtgärder med fokus på enbart vattenlevande organismer, som flodpärlmussla och öring. Körning och schaktning i strandmiljön riskerar att skada och flytta substrat till olämpliga platser. Biotopvård kan samtidigt vara en möjlighet att förbättra förhållandena. När maskiner ändå finns på plats kan lämpliga stockar placeras i den övre delen av svämzonen.
Erfarenheter från tidigare åtgärder som kan påverka bevarandearbetet
Det finns bara ett fåtal studier av metodik för transplantering, och grobarhet hos sporer och groddkorn hos mossor, t.ex. Dalen & Söderström (1999), Sundberg & Rydin (2002) och Wiklund (2004). Erfarenheter från dessa studier kan vara användbara vid transplantering av de vedlevande skapaniorna. Under åtgärdsprogrammets framtagande har död ved placerats ut på lokaler för programarter i Västmanland, och av SCA på gränsen mellan Jämtland och Medelpad. Erfarenheter från dessa utplaceringar kommer att vara värdefulla för det fortsatta åtgärdsarbetet.
Skötsel, restaurering och nyskapande av livsmiljöer
Arterna verkar kunna sprida sig längs vattendrag bara det finns tillgång på lämpliga substrat. Längs många vattendrag är det en stor brist på lämpliga substrat, och därför kan man förstärka populationerna och minska utdöenderisken genom att placera ut stockar längs vattendrag där arterna förekommer. Ett effektivt sätt är att skapa nya timmerbrötar (eller åtminstone enstaka stockar) på strategiska platser, som i skarpa ytterkrökar av strömmande vattendrag eller i glupar i kalavverkade områden. För att få en långsiktig effekt bör stockarna vara 20 centimeter i diameter eller grövre. Eventuellt kan man behöva förankra en del stockar för att minska risken att de lossnar och ställer till problem nedströms. Tillförda stockar bör placeras tätt utmed marken i den övre delen av svämzonen. Eftersom översvämningarna varierar mellan år bör placeringen om möjligt göras snett emot vattendraget för att åtminstone delar av stocken ska översvämmas varje år. Barrved eller aspved är särskilt väl lämpad att använda. Veden behöver inte alls vara färsk, men helst relativt hård och utan bark. Äldre stockar har en mer anfrätt yta med en viss mikrostruktur vilket kan vara viktigt för arterna vid själva etableringen. Med fördel kan man använda åldrade och för förädling olämpliga stockar, t.ex. sådana som blivit kvarglömda efter drivning vid avverkning. I första hand ska träd och stockar som inte behövs för andra naturvärdens behov användas. Utplacering ska ske efter samråd med markägare och utan att vara i konflikt med eventuellt gällande vattendom
Direkta populationsförstärkande åtgärder
Försök med aktiv spridning av groddkorn bör göras till minst 5 nya potentiellt lämpliga stockar på minst 3 befintliga lokaler för respektive art. Inom områden där arterna förekommer kan man vid lämpligt fuktig väderlek (t.ex. vid högvatten då arterna sannolikt sprider sig naturligt) sprida groddkorn. Transplantationen kan göras med hjälp av ett fuktat finger som stryks över en fläck med arten för att sedan strykas över en lämplig fläck på en annan stock där arten inte förekommer. Alternativt kan en vedbit med arten strykas mot en lämplig stock eller fästas vid stocken. Platsen för transplantationen bör markeras noggrant. Ett sådant försök bör dokumenteras och följas upp genom återinventering efter ca 3 år. I dagsläget krävs enligt fridlysningsbestämmelserna tillstånd från berörd länsstyrelse för att sprida mikroskapania.
Målart i Rivers of LIFE
Inom projektet kommer ett flertal åtgärder utföras för att öka det svenska beståndet av microskapania. Direkta åtgärder som tillförsel av ny död ved av rätt typ och dimension, direkta spridningsförsök och transplantationsförsök. Samt indirekta som övriga biotopförbättrande åtgärder som utförs på flottledsrensade sträckor.
Texten är tagen från åtgärdsprogrammet för mikroskapania ”Åtgärdsprogram för sällsynta skapanior på tidvis översvämmad ved”.
