Konsten att flytta en å – så går det till

Många kunniga händer har arbetat för att förbättra vattenmiljöerna inom ramen för Rivers of LIFE – och mycket spännande återstår att göra. Nu när högsäsongen på fältet är över så vill vi lyfta fram några särskilt spännande och utmanande insatser som gjorts. Text och foto: Anders Lundin.
Två biologer vid ett restaurerat vattendrag.

Denna gång riktar vi fokus mot Bräcke kommun, och närmare bestämt vattendraget Agnelån inom Gimåns avrinningsområde. Här pratar vi inte bara om vedertagna restaureringsåtgärder, utan på vissa sträckor handlar det om rejäla scenförändringar. Det gick så långt att Pierre Samuelsson och Robert Martinsson på Länsstyrelsen i Jämtland bestämde sig för att flytta på vissa delar av ån.
Hur det gick? Jodå, alldeles utmärkt.

Vi ber Pierre Samuelsson, som även är biträdande projektledare för Rivers of LIFE, att berätta om Agnelån och deras insatser där.
– Agnelån är ett omväxlande vattendrag som tar sin början i en sjö som heter Hemsjön och ser sitt slut i sammanflödet med Ovån där dessa båda vattendrag får namnet Sännån. Sännån i sin tur mynnar ut i den legendariska Gimån. Man skulle nästan kunna säga att Agnelån är en Gimå i miniatyr, berättar Pierre Samuelsson.

Vissa sträckor är, eller rättare sagt har varit, oerhört storblockig växlat med större selpartier medan vissa sträckor domineras sand och grus. Agnelån har en stor potential både utifrån ett naturvårdsperspektiv men också utifrån ett produktivt fiske. I åns allra översta delar finns några nedströmslekande bestånd av öring.
– Åns nedre del vet vi har varit viktiga som reproduktionsområden för sik och öring. Det ska även ha funnit flodpärlmussla i vissa partier, men dessa är idag borta, vilket inte kan ha någon annan förklaring än att de försvann när ån flottledrensades, säger Pierre.

Flottningen har, som i så många andra vattendrag, orsakat stora skador på både åns utseende och livet under vattnet. Därför är hela Agnelån ett åtgärdsområde i projektet, där länsstyrelsen ska försöka återställa och reparera skadorna som människans påverkan orsakat.
Innan man börjar restaurera med grävmaskin finns flera förberedande steg, bland annat inventering om hur vattendraget ser ut i dag, vilka skador flottledsrensningen har gjort och vilka åtgärder som behövs för att återställa vattendraget. Därefter kommer arbete med att förankra detta hos markägarna och den juridiska processen.

– Vid inventeringarna stack en sträcka i Agnelån ut, där vår erfarenhet och känsla sa en sak men vattendraget såg annorlunda ut. Vi ville helt enkelt ha det till att man en gång i tiden flyttat på ån. I de dokument vi hade om ån och flottningen hittade vi inget som tydde på att man gett ån en ny sträckning och denna del av vattendraget är mer eller mindre helt söndersprängd och ödelagd, vilket gör vattendraget ganska svårtolkat hur det en gång i tiden skulle ha sett ut, berättar Pierre.

Till slut var de dock helt övertygade om att fåran var flyttad, och de kunde bekräfta detta med hjälp av gamla kartor från slutet av 1800-talet. Då började bitarna falla på plats en efter en.
– Genom en slump hittade vi fler uppgifter om Agnelån när vi undersökte en dom gällande en flottningsdamm i en annan del av vattendraget. I domen, från 1950-talet, fanns beskrivningen att Flottningsföreningen inte ville rusta upp de gamla flottningsrännorna som gick längs vattendraget utan man i stället ville spränga blocken i fåran och då även spränga en ny fåra på grund av åns besvärlighet. Nu hade vi svart på vitt att man flyttat ån. Med hjälp av kartor och egna nivåmätningar kunde vi sedan hitta den plats där ån tidigare runnit.

Hur gick ni till väga – och vilka var de största utmaningarna?
– Efter att allt bakgrundsarbete hade gjorts visste vi ganska mycket om vart ån skulle rinna och vilka svårigheter vi skulle behöva hantera i det praktiska arbetet. Ett av de största problemen var den stora nivåskillnad som sprängningarna orsakat. Som mest skulle vi behöva lyfta vattnet cirka 3 meter för att få tillbaka det i den gamla naturliga åfåran.
Då mycket av det naturliga, finkorniga materialet nästan alltid är bortspolat i flottningsrensade vattendrag och att just detta, sand och grus, är jätteviktig att ha för att kunna återställa bottenhöjden, behövde de flyga ut en hel del sand och grus. De var tvungna att hantera stora mängder sprängsten, vilket kräver på tid och logistiskt sinne.
– Men när de stora strukturerna var på plats fick Robert vattnet ganska snart dit vi ville. Jag kommer fortfarande ihåg meddelandet med filmen som han skickade när det första vattnet tippade över i den naturliga fåran.

Vad kommer åtgärden att ha för betydelse för vattenlivet?
– Just på den här platsen kommer det att ha en enorm skillnad, vi har återskapat livsmiljöer som totalt förstördes vid flottledsbygget. Frågan är bra hur mycket skada systemet tagit och där igenom hur länge det tar för alla arter att återhämta sig. Men vi har redan sett förbättringar på elfiskeresultat när det gäller öring, även om det är lån ifrån bra.

I domen från 1950-talet protesterade flera av de som ägde fastigheterna kring ån och menade att sprängningarna och dödandet av den naturliga fåran skulle förstöra både ån och fisket i den.
– Speciellt en man sticker ut när han beskriver den gamla åns utseende och oron över vad flottningen orsakat för skador, därför känns det bra och fint att ån på i alla fall en kort sträcka återfått sitt forna jag.

Vad är ert bästa råd till annan fältpersonal som vill göra liknande åtgärder?
– Den här åtgärden var ju ganska speciell i och med att flera svåra moment fanns på samma plats och inget som vi tidigare gjort. Stora mängder sprängsten skulle hanteras och gömmas, vi behövde tillföra finare material, vi behövde lyfta upp vattenytan en hel del och till sist behövde vi hindra vattnet från att vilja ta den enklaste raka vägen genom den sprängda flottningsleden. Det är inte alls ovanligt att en eller ett par av dessa problem finns på en restaureringssträcka, exempelvis att öppna upp en avstängd sidofåra, men då krävs ofta ganska små och enkla medel för att få till det som man vill.
Tiden är viktigast, konstaterar Pierre.

– Man kan inte känna sig stressad över arbetet, det kommer ändå ta den tid det tar. I detta fall gick det nästa två år innan allt fanns på plats och vi hade en bra plan. Restaureringen tog cirka två månader. Ta hjälp av erfarna kollegor, en sådan här åtgärd kräver erfarenhet. I detta arbete var vi flera erfarna restaurerare som bollade ideér och satte planen i verket. Sedan gjorde Robert ett fantastiskt arbete som rodde hela planen i hamn, berömmer Pierre Samuelsson.